Time, a Glossary

Vika Adutova

 

Introduction

The Russian word ‘krai’ [край] can be used for both a territory and an edge. This makes an interesting case since the same word could be applied in a territorial context from different angles. Moving along the edge calls for a sense of borders. Being inside the territory implies being surrounded or submerged. Shifting between being outside and inside, in-between and confronted, infers to a certain kind of dynamics.

It then can extend to, say, a vision, or a narrative, or any other form of language. I am looking for this dynamics in the works of others and in my own. I have chosen a glossary form for this essay as it gives a sense of the outlines I want to mark for myself in relation to the subjects of time, image and text.

Duration of an image

Let the mouse run over the stone. Count only its every step. Only forget the word every, only forget the word step.

—Alexander Vvedensky

Time as an experience

Sometimes, the sense of continuity may transform, turning viscous or pulsated, red or silver, high-pitched or submerged. Such an experience could originate from something as ordinary as an encounteron a way to the bus stop, triggered by a peculiar set of atmospheric conditions — that of smell, weather, light and other details of the environment. In cinema, similar moments could saturate, shifting between the perceptions of different characters to an inanimate observer, like the long vertical sequence in Tarkovsky’s Stalker. Such gaze could be a way to read an image as an image, lifting the weight of the metaphor often imposed on top.

Duration

“Let’s think about simple things. A person says: tomorrow, today, evening, Thursday, a month, a year, during a week. We count hours in a day. We consider that they accumulate. […] But time adds differently from any other forms of accumulation. It’s impossible to compare three lived months with three grown trees. The trees are present, twinkling dimly with their leaves. We can’t say anything like that with the confidence about the months.”As in this text by a poet Alexander Vvedensky, where time is shown to be its own substance, independent of measurements and words, Henry Bergson developed a concept of duration— the notion of which spans from psychological continuity to the observable duration of other things, animate or inanimate.

Rhythms

It is intuitive to think a big city and a forest to have different rhythms. For smaller places, the notion of their rhythms seems to be less intuitive as their cycles of change are not as obvious. Yet, some places do have their own rhythms — think of a construction site or an abandoned building. Music and poetry often feel like a place.

Metabolism

Consider a dandelion. It could be nice to observe. However, glancing at it for mere moments is closer to looking at it as a still (schematic). If you were to watch it for hours straight, what you would be looking at is its process of being — its metabolism. The innate duration of things and beings is expressed through their unique states of consistency and change. It is necessarily to slow yourself down so a duration of a thing could present itself. The duration cannot be reduced to the object’s individually analyzed states, and neither is it an imaginative reflection. In Bergsonian spirit, duration of an object is its difference in kind, noticedwhen one looks between the subjective and analytic lenses. Acknowledging duration as a real metaphysical property of things gives them a whole separate way of being considered.

Schematic

As opposed to looking at, say, a cup, and basically just seeing where the handle is.

Projected time

Time of a memory is the most elusive notion of time. Since it’s not being lived as you recall it, it involves placing oneself in the context of it, an approximation. Closely related is the perception of time when looking at a text or an image. For instance, how long does Ulysses actually last?

Duration of an image

Any painting exists both as a physical object and as an image (at least when somebody’s looking at it). Bergson described an image as something in between the object and the idea. In the case of a painting, the immediate response becomes an image overlaid on top of the physical surface of the painting, much like a second exposure. Hence, the duration of a painting is a combination of the overlaid image and the painting itself, which makes its properties arguably subjective, yet potentially present in the painting.

Take Diego Velázquez’s Las Meninasas an example. In the painting there are two mirrors that extend both the space of the scene and its time. The space is extended by showing the otherwise invisible part of the room. Time is extended through the gaze of the infante and the artist as they look at the mirror, while whoever is standing in before the painting, basically, is the mirror. This second mirror is making a time loop between the observers standing in front of the depicted scene, and the observers depicted in the scene.

 

Time Scores

Brushstroke

Shih-t’ao described the movement of a brush as something of the same nature as movement of elements, such as air and water. A gesture becomes an impression which becomes a letter, a stain, an image. A poet wrote that letters written in ink don’t exist as letters, because a letter is a form in which meanings reside due to conventionalities. At the same time, ink is a tangible thing, it exists, and one should contemplate the reality of ink in all letters in order to understand that meanings reside in the shapes it takes.

In Russian, the word for ‘stain’ [пятно] could be used to mean ‘patch’, which makes it possible to compare a stain of ink to a patch of sunlight. To put this a step further, one could think of analog photography, where light creates a lasting image through direct contact and chemical reaction, much like ink does. If a brushstroke is akin to the movement of elements, then a word could be akin to the movement of the body.

Attention

Photography and cinematography are probably the two media that vividly demonstrate the work of attention. Since cropping resembles the process of seeing, it demonstrates how the frame of attention constructs the models of the world. And then, attention itself comes in varieties that work like camera filters, influencing the image by limiting a part of the spectrum— the biological attention, the emotional attention, the visual attention, the auditory attention, et cetera.

Intuition

The Deleuze’s analysis of Bergson’s concept of intuition is introduced as neither a feeling, an inspiration, nor a disorderly sympathy, but a fully developed method. It raises the question — as far as art is concerned, what kind of observation, which leans towards the description of both the experience and the conditions of experience, is possible, when one follows the intuition as their primary method.

Grapheme

Grapheme is the smallest unit of a writing system. It’s used primarily in linguistics, but could be extended to any semiotic system with a visual element at its base. In time scores, a grapheme is a singular brushstroke, and a smallest unit of description.

Time scores

The term itself — time scores — implies that time could be approached semiotically, if given a flexible enough system of signifiers and graphemes, similar to how music uses notation to be distributed and preserved. In this, I don’t mean an alternative to a common measurement system, e.g. a clock, but rather a system that could work with the notions of time described in the sections on metabolism and duration. A mere act of attention enables us to pick out a number of perceptual elements that follow along the passage of time, like the presence of light or sound. This gives us a way of comparison and gradation, unhierarchical and thus without any attempt to harmonize the results. In other words, time scores are the recordings of documented attention to things and beings in the context of passing time.

 

Tangent, Trace, Imperfect Contact

[…] Painfully impossible to remember some phrase
Unpleasant sense from the fact that the mind is not capable to ‘grasp’ the border between the absorption and the knowledge of it. Erfassen.[…]

— Arkadii Dragomoshchenko

Observation

Observation is not something simply visual or auditory, but a set of activities. It may be parallel to what Pauline Oliveros was doing with deep listening, or how Lyn Hejinian once said, in the context of writing poetry, that she begins with radical observation similar to what she finds present in Tender Buttonsby Gertrude Stein. It’s informative, but not necessarily information-based. Much of it is like looking at a map of a foreign landscape: it has the specifics that can tell you something about the landscape, you don’t immediately know, which of them are “important”. Which parts you can work with. In this sense, observation is pre-descripton. It needs to be open in terms of methods.

I’m trying to conduct an observation of things as they relate to time.

Lines

Lines are the different threads of observation.

Descriptions

Generally, description follows perception. Sometimes, it shifts from one to another. The question is whether one could describe without conceptualizing, or if description is conceptualizing per se. Maybe, however, there is yet another way, in which description serves as the means of direct contact, becoming-through-touch. That way, description becomes diffraction.

Diffraction

[…] diffraction patterns record the history of interaction, interference, reinforcement, difference. Diffraction is about heterogeneous history, not about originals. Unlike reflections, diffractions do not displace the same elsewhere, in more or less distorted form, thereby giving rise to industries of [story-making about origins and truths]. Rather, diffraction can be a metaphor for another kind of critical consciousness. —Donna Haraway

[…] diffraction allows you to study both the nature of the apparatus and also the object. That is, both the nature of light and also the nature of the apparatus itself. —Karen Barad

Diffraction came to me in a dream (seriously, it did) as a kind of a method of thinking. Take, for example, sensation. One may think of it as a ‘thing’, picked up from a shelf of sensations just like a thing is picked up from a shelf of things. If, however, sensation is seen as diffraction, then it’s more like a raindrop that sits on your window now, and tomorrow it’s in a cloud halfway to Cambodia.

Trace

It’s a curious a case when an object is absent while a trace is present. The trace is much like a footprint — it gives off a different feel from that which had left it. In the case of a footprint, the relation is more immediate — its shape is a place of direct influence on the environment. But then, a trace is not just something around the object, but also something that leads to it. Objects themselves could be traces to other objects. In other words, what makes a trace is the investigative interest in the environment and the information that it contains.

An event of a fallen tree

An event of a fallen tree

A fallen pine typically takes a few hundreds of years longer to decompose than a fallen spruce. A spruce could be gone within fifty. Disintegration is affected by the environmental conditions and the composition of the tree. The resins that used to protect the tree during its lifetime will keep preserving the wood, at least for a time. Decomposition may also faster in damp climates, but still, it takes ages. Even leaves take about three months. And while the falling of a tree has a noise and a hit and a breaking, that’s an event of a tree that is falling. What’s an event of a tree that has fallen? One might have to resort to describing the spaces around it.

Landscape

Landscape is a word with many synonyms, each having distinct meanings and applications. For example, ‘territory’ can carry political meaning, ‘land’ is heavily linked with property ownership, while ‘place’ can be a sum of various features, some more personal than objective. So if the word and its synonyms carry such a wide multitude of directions, they give even a broader range of interpretations in media. Take two paintings from the same period, Bruegel’s Landscape with the Fall of Icarusand Landscape with Charon Crossing the Styxby Patinir. Both are idyllic in their sense, deeply focused on the depiction of nature, where each blade of grass requires a sharp treatment. Both take a mythological story as their core. And yet, Patinir shows a stable and linear world, where the fate of the soul is synonymous with the structure of the Creation, its passage a part of the natural order. Then again, small as it may be, it’s still right there in the middle of things. Bruegel, on the other hand, shows the tragedy in a background, barely noticeable, but once noticed, it becomes the centerpiece of attention, everything else happening in its context. Despite the indifference of it all, it now seems that even the sun could not be placed any differently.

Land-forming

Changing the landscape is a feature of settled life. Since the emergence of agriculture, traditional cultures commonly linked the idea of civilization with structure — worked land, irrigation and transportation systems, etc. Similarly, newly discovered lands would always get structured as a way of getting them into the fold — by building the outposts, finding the pathways or making maps. Personally, I am less interested in the historicity of these developments as much as the structural interplay that they have with the rest of the landscape.

Complex event

An event is hard to confine into a coordinate system of date and time. The interchanging of blacks and whites on both sides of a walking path could be reminiscent of those, as seen in a movie once — sharp and fuzzy, nearly monochrome sequence of semi-straight trunks passing by, a sense from which continuously emerges a rhythm of lights and shadows that is no longer a landscape but a sensation of nostalgic sadness of somebody else’s life. On film, the event can resemble the subtleness of peripheral vision — depicting that interplay of fuzziness and clarity. But recorded events, unlike experienced, live like larvae until they are seen and developed by human mind into the world of immediate sensations. In this double exposure of lived and recorded, another territory is born — an event with the nomadic coordinates.

Weeds, grasses

Living in a suburbia of a city, I got interested in weeds growing along the way to the bus stop. At that time they were dried and partially covered with snow. Drawing and taking photos, I thought of it as portraiture of the plants whose names and lives I didn’t really know. Encyclopedias don’t really work well as the means of personal acquaintance. Botanical illustration, typically isolating the plant on a pure white background, takes it entirely out of context. By comparison, Hokusai’s Manga, while in tune with the encyclopedic itemized structure, shows them in the environment — going as far as to include the weather conditions. More than the gestures of simple naturalism, these details worked as the gestures of personalized attention.

On the way to a bus stop

Browsing through images of sounds. Ten minutes on the sidewalk — knapweed and white stucco. Do you remember the first time you tried to swim? A dust storm swirling up in a beam of light — I saw one like that set up in a museum dark room. How difficult would it be to divide a moment into the smallest parts? The particles might not have a consciousness, but they must have a memory. Sections and recognitions. The plants sense a presence through changing of lights and shadows. Building on from that.

 

Bibliography

Vvedensky, Alexander, An Invitation for Me to Think, (NYRB/Poets) New York Review Books. Kindle Edition, 2013

Deleuze, Gilles, Bergsonism, Zone Books, New York, 1991.

Coleman, Earle Jerome,Philosophy Of Painting By Shih-t’ao A Translation And Exposition of His Hua-P’u (Treatise On The Philosophy Of Painting), University Of Hawaii, Ph.D., 1971 Philosophy, University Microfilms, A Xerox Company, Ann Arbor, Michigan.

Dolphijn, Rick & Van der Tuin, Iris, New Materialism: Interviews & Cartographies, Open Humanities Press, 2012.

Grosz, Elizabeth, Bergson, Deleuze and the Becoming of Unbecoming, Parallax, 2005, vol. 11, no. 2, 4–13

Dragomoshchenko, Arkadii,Endarkenment: Selected Poems, (Wesleyan Poetry Series) Wesleyan. Kindle Edition.2014, http://www.vavilon.ru/texts/dragomot0.html.

14

Jeg håber virkelig, rer er regn

Beatrice Alexanian

Alas! a woman that attempts the pen,
Such a presumptuous creature, is esteemed,
The fault can by no virtue be redeemed.
They tell us we mistake our sex and way;
Good breeding, fashion, dancing, dressing, play
Are the accomplishments we should desire;
To write, or read, or think, or to inquire,
Would cloud our beauty, and exhaust our time,
And interrupt the conquests of our prime,
Whilst the dull manage of a servile house
Is held by some our utmost art, and use. 
– Uddrag fra The Introduction af Anne Finch

 

Jeg vil skrive fra stenens synspunkt, fra den inderste kerne af marmoret. Åbne historien indefra, ved at bryde gennem et lag efter et andet lag. For endelig at pege på det, der endnu ikke er. Det modsatte ville være en hammer, et nødvendigt værktøj til at slå og hugge sig igennem overfladen og ind, i søgen efter en grundlæggende impuls.

Natten hvor vi sov den samme søvn. Vi var begge lige syge og lige indbildske. Mere kold end varm, mere vågen. Da solen begyndte at stå op om morgen, kiggede vi forsigtigt på hinanden, allerede fuldt ud bevidste om vores kroppe i rummet; søvnløse, vandrette og ved siden af hinanden. Uden søvnen i øjnene. Jeg mærkede din vejrtrækning tæt på min skulder. Jeg vendte ryggen til for at strække mig mod solens stråler, der skinnede gennem vindue og gardin. Min
opmærksomhed fulgte efter. Jeg måtte strække mig yderligere for at nå det mørkeste hjørne af rummet, der hvor solen endnu ikke lyser. Jeg fulgte skyggen af blomsten fra vindueskarmen, der dækkede den del af din krop, der var uden dyne. Udpegede sollysets markeringer. Jeg begyndte at tale. Jeg snakkede Bourdieu. Om klasser. Jeg begyndte overfladisk. Det handlede om dig og mig. Vi snakker det samme sprog. Vi har den samme højde skrevet i passet. Vores hår er lysebrunt, bølger i den samme frisure. Vores kroppe er solbrændt de samme steder, fra delte sommerdage. Vi har fire brune øjne. Vi er vædder i månetegn med tvilling som ascendent, men forskellige stjerner. Det siger mere om mig end det gør om dig. Vi er enige om at 1+1=2 og 2+2=5. Vi tænker på Virginia Woolf, mens vi kigger på kirke kapeller fra vinduet:

Som De ved, kan dets høje kupler og tårne ses som et sejlskib, der altid er på vej og aldrig
når frem, belyst om natten og synligt langvejs fra hen over bakkerne.

Jeg fortæller dig om et øjeblik jeg havde, hvor hele verden kunne hugges i sten. Ikke for underholdningens skyld, men for at blive set som historier om en verden. Hvor vi fortæller hinanden om billeder og skygger, at der er en sammenhængende mening mellem verdenerne, selvom den ikke altid giver sig selv.

Larven bliver til en sommerfugl. Sol og regn til en regnbue. Eller bjerget til marmor.

Hvert slag med hammeren blev en markering. Hvert *hug* var som en identitet, kohærent og eksisterende blandt komponenter som dig og mig, Michelangelo og svævende skyer, der både danser og dør på samme tid. *hug*. Fra fortid og nutid, hvortil vi ser fremtid, langt væk, men også til sidst. *hug* Jeg er, *hug* Jeg er, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, *hug*, Jeg er, jeg er, jeg er.

Vender os mod væggen, vi sover igen. Nu er det mørkt, før jeg vågner. Holder vejret stille for mig selv. Vi har sovet det meste af dagen. Jeg kunne se søvnen i øjnene. Jeg siger det aldrig til dig.
Jeg rejser mig i stedet op, du følger efter. Bevæger os i cirkler. Sammenligner vores vejrtrækning, når vi standser. Er der noget der ikke længere er opbygget fra sit eget ståsted? Er ting blot evige
kommentarer på det der allerede eksisterer, eller kan vi være noget; tillægge noget en værdi, uden at det kommer fra noget andet? Være noget, umiddelbart, og helt uden referencer eller kommentarer til det der allerede er, eller har været?
Undrer mig også nogen gange. Vi har jo tildels et behov for bekræftelsen, eller genkendelsen.

Det meste har en overflade, men også en kerne. Uafhængig og afhængig. Et ordløst rum. Det vi møder er overflader, ydre lag, aldrig andet end det. Vi ved ikke hvad der er under, og hvad der er over. Materialer formes til at belyse konteksten i en konstellation af intentioner, her har materialet også en egen autoritet i den samlede sum af tidligere erfaringer og indvirkninger fra det omkringstående.

Jeg overtaler dig til at svømme med mig på stranden.

Jeg går to skridt ud i vandet. Ser at månen står på himlen. Skæret lyser på din ryg. I stjerneskæret. I månelyset. I mørket. Du står foran mig, med vandet til knæene. Der er helt stille, hvor vi står. Jeg snakker om månen. At månen ofte bliver nævnt som et objekt. At månen er resultatet af et sammenstød, der fandt sted for flere milliarder år siden. At vi har lavvande og højvande, fordi jorden og månen trækker i hinanden. At det er muligt at række ud efter månen. At gribe månen. At det er muligt at holde månen med vores hænder. Flytte på den, given den en ny eller anden placering i rummet. Indsæt månen og dens faser. Det er en svær størrelse. Vi snakker om vores egne bevægelser, at vandet bremser vores skridt. At vandet er en volume, der er oven for jordens flade. Men også om at alting er noget andet. Tilnærmelsesvis ukendt. Jeg spørg ikke hvorfor. Du
kan altid spørge hvorfor, uden at få et svar. Jeg tilstår, kender ikke hemmeligheden. Lader den gå hen i øjeblikket. Når du spørg om vi skaber det næste øjeblik?, eller om det skaber sig selv? Clarice Lispector spørg om det samme på første side i Água Viva. 3 Du plejer at sige, at de hele tiden kommer. At øjeblikkene er evige og bliver ved med at forlænge de forrige. At øjeblikkene er. At de kan være. Og har flere former. Former der gengiver virkeligheden, uden at referere til virkeligheden. Jeg kan godt lide at tænke på det som fænomener fra filosofiske afhandlinger eller sådan noget. Der hvor det er spørgsmål, i og af en større helhed. Og på samme tid er
enkeltstående begivenheder. Der hvor vi går rundt om elementerne, som med vendinger og begreber. Der hvor størrelsen er lige dele autonom og afhængig, og hvor vi dyrker kulturens udtryk i brugen af samme. Jeg tænker ofte på værket og dets autonomi. Når det går fra at tilhøre til at være. Måske en slags afkald, og på samme tid en ny tilhørighed. Her er et rum, hvori det kan gro i sig selv og faktisk være i sin egen optagelse. Og gå videre herfra. Det videre, hvor mødet
bliver formet af yderligheder, og relationer til de kommende direktioner. Som måske bedre kan betegnes som individets, og dets opfattelse af sig selv. Tag det ikke personligt, SZA synger sådan
her. Men det handler også om erfaringer fra noget forhenværende. Historien. Eller magten og de tilhørende mekanismer. Michel Foucault beskriver en magt der ikke er udøvende, men den der
optræder i det skjulte, og finder vejen ind til vores hverdag. Den der er aktiv i en kontrol af individet, den udefrastående magt, hertilhørende indvirkninger på vores liv, det vi aldrig vil kunne gøre os fuldt ud bevidste om.

(Uddrag fra Jimmy Carter’s ”Crisis of Confidence” speech, 1979:) Som De ved, er der en voksende respektløshed over for staten. Over for skolen, medierne og institutionerne. Mit budskab er ikke glædeligt og betryggende. Men det er sandheden. Og det er en advarsel. Det er en tillidskrise. Vi kan se krisen i den voksende tvivl om meningen med vores liv. Og i tabet af et fælles mål for nationen. For mange af os beder nu foran selvforkælelsens og forbrugerens alter. Men vi har indset, at det at eje ting og forbruge ting ikke tilfredsstiller vores længsel efter mening. Vi har altid troet på, at vi var en del af en stor bevægelse, af selve menneskeheden.
Engagerede i jagten på frihed. Vi er ved et vendepunkt i historien. Ved en vej, der fører til fragmentering og selvoptagethed. Den vej bygger på en forfejlet opfattelse af frihed. Det er den sikre vej til sammenbrud. 

Hannah Arendt udtalte en positiv politisk konfrontation, hvor vi i stedet træder frem for hinanden i et fællesskab, hvor mennesker griber ud efter magten og grundlægger en ny orden. Her kan vi
opnå sammen. Her opnår vi sammen. Det er ifølge Hannah Arendt det højeste mennesket kan nå; alle revolutioner ender ulykkeligt, alene af den grund, at de slutter.

Vender du dig om, når du tænker?

Vi værdsætter potentialet lige meget. At spørgsmålene og idéen om at omkredse til forståelse er en vej. Hvor er virkeligheden og hvad er begrænsningerne i vor opfattelse af den; du siger, at hvis
der fandtes en måde at fange stjernetaget over os, ville der ikke længere findes nogen begrænsninger. Bare plads.

Forestillingen, illusionen og tanken er fulde af ting under overfladen, og som vi ikke kan forudsige, hvorhen de vil lede os. Nogen gange tager det lang tid, før vi bemærker det i virkeligheden. Nogen gange rammer det os, ved første øjekast. Første erfaring.
Når forestillingen kommer så langt ud, hvor den ikke længere kan forestille, ikke længere har en sammenhæng, bliver vi kastet tilbage, til der hvor vi kom fra. Og begynder igen. Bliver nærmest til en cirkulerende form.
En gentagelse.
En gengivelse af noget eksisterende.
En erkendelse af det eksisterende.
Med mulighed for at erkende anerkendelsen af det ikke eksisterende. Baseret på vores subjektive
erkendeforudsætninger, det ikke tilstedeværende og idéen om samme. I det mellemrum hvor
fiktion bliver til virkelighed og omvendt.
Er det hvad, hvis vi ikke erkender at hvad er det?

Idéens elementer belyses i undersøgelsen og arbejdet med materialet. Jeg har altid været
interesseret i strukturen af mine arbejder, deres materialer, tilhørende teknikker og information –
her mener jeg associationer, genkendelser og en epistemologisk fornemmelse/ forståelse/
dimension. Et samarbejde med materialet. Både i udførelsen og i tanken. En slags tilhørighed
som ikke nødvendigvis tilkendegives eller udtales i værket.

En afstøbning gengiver overflader der kan udgøre en form. Dette gør det muligt at reproducere formen i gips. Når man kopiere en form i gips, omgiver man luften omkring formen, med henblik
på at vende dens egen immaterielle overflade rundt om sig selv. Her er gipsen en form af volumen, en negativ form, af sig selv. Med et hulrum, hvor gipsen hældes i bliver til en støbt gengivelse.

Det interesserer mig hvordan fænomenologien ikke ser verden som færdige begreber, men fokuserer på en levende verden. Som betragter behøver vi ikke at være passive modtagere, men i
stedet deltage aktivt, uanset ståsted.
Det er svært at sige hvad det ikke er, og det er svært at sige hvad det er.
Det der er vigtigt er blot fornemmelsen for noget, der ikke altid er formuleret.
Ikke at insistere på svar, men turde lade nogle emner forblive uforståelige.
En enkelthed, hvor indgrebet kan forståes som en bagatel, men er afgørende.

Det handler nogen gange om at have en anden tilnærmelse til tingene/det meste. Jeg tænker på det som luft i rum. En slags udsugning eller ventilation. Når tingene bevæger sig fra et sted til et andet sted. Måske kan dette menes både i tanken og i den faktiske bevægelse. Den luft vi ikke ser, og sjældnere kan vi høre dens flugt gennem et vindue og ud igennem et andet.
Hvordan står tid, rum og betragteren i relation til hinanden?

S
ø
j
l
e
n.

Skal jeg lave en bygningskonstruktion skal den behandles som den bygningskonstruktion, den skal være. Også når det kræver brug af et arbejdsstillads. Så er jeg håndværker i den tid, det tager.
Dette arbejde bliver til et led i en metode, for at opnå et udtryk fra en længere proces. Søjlen blev støbt oprejst. 250cm høj, fra et stillads. Formen var armeret. Opspændt til en af bygningssøjlerne
på Projektorget. Placeret ovenpå en elektrisk vibrator, der hjalp med at udligne luften i formen under støbningen. Jeg var alene det meste af tiden. Jeg havde lånt den orange betonblander og købt nok af støbe-beton B20. Blandede en pose af gangen, med ulige dele vand. Tænker på at betonen er et solidt udgangspunkt og som det rå materiale, er meget fysisk. Det er tungt og er stærkere end det meste. Og samtidig at det er muligt at nedbryde med bare vand. Det kan blive til denne her skrøbelige masse i stedet.
Men søjlen skal være stærkere og agere bærende i potentialet. Betonblandingen hældes i to spande. Og så forfra. Jeg kunne allerede mærke morgendagens ømme overarme. Glemmer heller
ikke den sidste spand, der ramte støbe formens kant, øverst, ved toppen. Støbningen blev efterladt i formen i en uge, vandes herefter, for at tørre i en uge. Beton er ligesom planter. Michael havde
bil og anhænger med i skole den dag. Dirkjan, Stian og Germain var med. Germain sang i bilen, jeg filmede det. Vi var alle med og søjlen var der også. Den lå i formen på anhængeren. Den fulgte efter os. Vi hjalp alle til. Vi løftede de 200+kg fra bilen og til indgangen af Kunstnernes Hus. Vi skubbede den ind på pladsen. Vi skilte formen ad og søjlen lå allerede og var i sin egenhed. Jeg skulle forstå at søjlen ikke kunne stå rejst. Der var armeringsjern i begge ender, det
havde jeg monteret i formen fra starten af. Mine intentioner var gode nok. Skulpturen skulle ligge ned fra starten af, det vidste jeg jo godt.

Du fortæller mig om ting der læner sig. Og læner sig op ad. Om søjler der er meget høje. Søjler der er vigtige for et fundament. De bærende og-eller dekorative. De antikke. Når der er to eller
flere elementer der mødes. Sæsoner der skifter. Både som et litterært begreb og i tanken. Jeg tager billeder af den usynlige horisont, der hvor havet møder himlen. Når landskabet er tildækket af nyfalden sne. Så er den hvid. Når vi er højere end trægrænsen og udsigten er uendelig, fordi himlen er ligeså bleg og nogen gange er den også frossen. Jeg får også udsigten, når jeg er på Ærø. Her er både himmel og hav meget blå. Det bliver næsten til 2d og en slags farveskema, toner af blå. Fra lapis-lazuli til kobolt, fra turkis til ultramarin, fra råolie blå til safir, fra Goethes skyggeagtige blå til Albatrossen af Baudelaire, den akavede konge azurblå. 6 En flade der hver gang placerer mig i midten af Tove Storchs værker Untitled (blue/blue). De kan ses som en slags registrering af overflader og samtidig en præsentation af genkendelige rumligheder, der er meget
fysiske i størrelse og materialer. De ser ellers meget tunge ud, men det er silke. Jeg tænker på dine billeder af den usynlige horisont. Jeg læser billederne som der blev læst i Storchs blå bog; en
performance i form af en gruppe-læsning på Louisiana Museum. En syntaks af farvede toner til lyden af siderne der vendes. Her beslutter jeg mig for at rejse. Når du spørg om hvorhen, så
svarer jeg ikke. Jeg vil rejse tættere på en tradition historie.

De bruger Aalborg beton på Akropolis. Jeg blev vinket ind i pauserummet på byggepladsen deroppe. Her drikker vi Raki og ser på gamle billeder af samme plads, de hænger på væggene og
systemet på hele Parthenon-puzzlespillet virker til at være indenfor de samme fire vægge. Selvom systemet er lige dele fra- og tilstedeværende. Vi sidder imellem søjlerne af Parthenon. Stavros
laver græsk kaffe til os. Han fortæller mig om hans unge forelskelse i Line fra Danmark. Det lyder som der hvor Eros går. Hristos viser mig alt det jeg ikke ser. Her mener jeg det hele. Jeg bliver i 5 timer. Jeg tager et billede af en påtagende måne på den blå himmel over Nike-templet, inden jeg går ned derfra. Jeg stopper på trappen, da jeg rammer turistpassagen, her sidder jeg på et trin og skriver om det som jeg allerede har glemt. Det meste er formet af bomber og
vindstød………..En slags aflagt bekendelse.

Jeg ville rejse tættere på historien. Se på stenbrud og skulpturer. Jeg rejste for at lære om balance Jeg kom i nærheden af begge dele. Fotograferede skulpturerne. Især dem der har en udstrakt
hånd. De foreslår retninger og minder om at tid og rum er evigt i forandring. De virker oprejsende på en måde. Belyste. Og nu peger de på et andet århundrede og ikke det første.

Det er filmen der slutter, når handlingens tid er forbi.

Det tager en sommer.

Når vi står i vandet ser vi stenene på havbunden, de lyser op i måneskæret. Du vil gerne være en af dem, der ligger i vandkanten og bevæger sig frem og tilbage med bølgerne, i gentagende
bevægelser. Her bevæger stenene som sø-syg, rammer de andre sten og tager form herefter. Herfra ser vi efter fiskene, i håbet om at fange en på bedst mulige vis. Det virker nødvendigt. Jeg
spørger om det er en metafor. Hvorfor fortæller du mig om stenene?

Selvom det hele tiden hang i en tynd tråd, så var det hele meget nærværende. Jeg skriver ikke dette for at få stjernerne til at funkle. Du havde intet alibi. Introducerende meget information er i
vores konstante omkredsbare bevidsthed. Vi kan derfor evigt handle ud efter den.

Tro på det subjektive. Det udtalte subjekt. I virkeligheden. Ville det være dig og mig. Hvis man skal nærme sig historien og for det andet lede harmonien. Det er en måde at tænke på. Uanset. Du
plejer at sige, at du værdsætter udtalen i sig selv, at det ikke er skulpturerne der kræver forklaringerne; det er virkeligheden. At vi funkler før vi falder, ligesom stjernerne. Jeg vil gerne fortælle dig om steder, hvor jeg går.

Gardinet dækker en tredje del af vinduet.

References

Virginia Woolf, A Room of Ones Own (1929), Rosinante og co. (2013, dansk, Sit eget værelse) uddrag af The
Introduction af Anne Finch (1661-1720), s. 130

Virginia Woolf, A Room of Ones Own (1929), Rosinante og co. (2013, dansk, Sit eget værelse), s. 15

Clarice Lispector, Água Viva (1973), oversættelse af Stefan Tobler, New Direction Books (2012, engelsk)

SZA (sanger, USA) Love Galore feat. Travis Scott, fra albummet «Ctrl» (2017)

Jimmy Carter, A Crisis of Confidence Speech 1979, uddrag fra filmen Alle tiders kvinder

The Blue of the Blind, Laura Erber om www.tovestorch.net

Counter Points

Mor Efrony

Just going out to catch a few single rays of sun shine, who come through the holes in the clouds to reach the street and I melt into the view.

Words

Poetry can build שִׁירָה יְכוֹלָה לִבְנוֹת
…though she prefers אַךְ הִיא מַעֲדִיפָה
discovering לְגַלּוֹת
A milk well in the middle of a city בְּאֵר חָלָב בְּאֶמְצַע עִיר

(from the poem Poetry by Hezi Laskly)

I think so much about words, how to say them correctly, how to fit them into the right sequence. But I usually miss finding the right words or understandings yours, when you are long gone.

I am frustrated sometimes when the right word does not exist in the language I wish to use.

Go figure, why there is no satisfying way of saying streicheln (German) in English. You could say Lituf (Hebrew) and feel the warmth of a loving hand. ‘Stroke’ is way too harsh for this gentle meaning, ‘fondle’ is weird enough to turn one off (not fond of this word), ‘caress’ is harassing, and ‘pat/pet’ sounds silly.

Writing coherently in relation to my art is necessary, but sometimes fitting the words to my intentions is a struggle. Communicating can be a struggle. Maybe it is not just the words.

My work, as well as my writing, exists in diverse forms and relates to different subjects. Some might think that it looks as if different people had created each of them, and some might talk about the quality of gesamtkunstwerk. Those works are independent from each other, each could stand for itself; however there is a very thin thread going through them, connecting them together and tying them softly to keep them from tangling. Keeping them free to spread and grow, or dive off in different directions.

 

Ode to Akerselva in the fishing season
October 2017 Oslo

While studying my BA, at the graduating year, my dear friend who is today a curator and an artist, came to see a little exhibition of mine. She told me then: “It is so odd to see the transmission between your work process and exhibition process. When you work on an art project, you treat it as if it was your love child, and put so much attention and care to it. However, once your work is done, you leave it to hang out there – suddenly your art appears like an orphan”.

I want to scratch some truth from the surface and put it underneath your nose. I want you to go to the roof top, where I was smoking just before and find my art, my little note that elevates a piece of the ground down below this high building to your own cigarette break on that roof, so you could listen to it and smell it, beyond your screen of smoke, and smile for a while or wonder. It is another thing to achieve at least twice a year, or maybe four times, or maybe at the change of each season. As now, when the summer is losing itself to the wet wind that tear the leaves off the trees and blowing their green into yellow and red and whatever in between. So until the trees will be naked and the ground will be covered and just before the frost will freeze them all, in its elegant glittery way… I will complete this sentence.

I do not want to own my art. I prefer the public to have it.

 

Between vandalism and extra care: Pipes

Hva gjør du?” The kids are shouting at us from the kindergarten while we carry a yellow 7 metre long crooked pipe.


En skulptur, der har”: I’m pointing at the bridge, trying to answer in poor Norwegian.

Hva gjør du?”, asks a person loudly from underneath the bridge to the bridge controller who came to reinstall the sculpture.

Kunst!”, the controller shouts proudly to the person, trying to present the function of the sculpture by listening to it.


T
he bridge became a kind of a balcony. Connection between walkers, up or down.

Two days after installing the pipes, I went to document them with lots of video equipment. Surprisingly, the pipes were gone.

After a meeting with Oslo Commune’s bridge and water department, who were very sorry to have taken away a piece of art through a bureaucratic misunderstanding, they have offered to reinstall the sculpture.

a few rainy days gushed along the Akerselva and changed the scale of Oslo. Two long crooked pipes on one little crooked bridge for two days were just enough to irritate the fishermen and the drunk (who knows the place well) and to evoke some enchanting little miracle of sound and understanding for the inhabitants and walkers of this village-town. And I still hang upside down by my feet on this very bridge, swinging and stretching to play with my fingertips on this piano river, before it freezes in sudden awkward silence…

Now the sculpture is reinstalled, looking bad. The color is damaged and scratched off. It is hanging loose rather than tight, bouncing and sliding from side to side making a squeaky noise. One pipe is too deep in the water, so the sound of the wind is missing. This pipe is no longer amplifying the sound of the river far out to the bridge, as in the original installation. One should stand close to it, to hear the water. The other pipe is too high and far from the water, which actually makes it sound like a bass (nice surprise). It is no longer my sculpture.

It is also not keeping up to my (low) standard as a (fine) artist. However, seeing the bridge controllers so proud and happy to deal with art and the kids (joyfully) playing it, listening and singing to it, I decide to let this new orphan hang for a little longer while on the bridge.


Screen shot, Oslo water department and park department reinstalling the pipes. shot by Jesper H. Tyvand

On my way to work I see a father and daughter, coming from the other side of the bridge. The kid is asking her father about the pipes, and the father explains the function; he is listening to the pipe and she does too, with a serious face. The pipe and her reach the same height. Each of them stands near another pipe. The bridge becomes a stage of happenings and walkers down the bridge stop by to look, trying to figure out what’s going on.

A local curator passes me by, walking her dog. I wait a little to see if she will go on the bridge, and she does, but she doesn’t look twice at the pipes. I’m disappointed and relieved all at once.

I go to measure and study how the sculpture behaves today after a rainy day, which changed the water level in the river, wishing to capture the bassy sound. From afar, I see a mother and her two kids playing a bit with the pipes, trying to sing into them, and then carry on their way. I stand on the bridge with a little zoom recorder trying to capture today’s sound, but as the water level got higher the bass sound is missing. This pipe is whistling today. Two women are standing underneath the bridge, trying to figure out what those pipes are. They come up to the bridge and ask me politely if I know. I explain about the original installation, and about this second round, and about my disappointment, and they say that it is not that bad, and that it made them curious enough to go up the bridge. They thought that I was feeding the fish through the pipes.

Lingering

November 2017 Oslo /Paris

…With this truth I pull myself by the hair into the studio, into the saccharine over-colored undone paintings, they are naïve (I am aware)… the bright luxurious studio I never had before, and the teenage isolation of the studio practice… something I wish to trust forever, even though the clock is ticking in such a rude rhythm… something I want to change, climbing the wall, but I’d rather be here then nowhere at all… So I go out again, sniffing the way like a dog, who dares to think he shall pee highest. keeping the notions in the gap between the finger and the nail, smuggling them around…

Sour Land

I think of artists such as Avital Geva. His Regional Library project in which he spread a bunch of waste books from a book factory in the middle of a field between a Jewish kibbutz (Mezer) and an Arab village (Meyser).

He also made a work of making pickles out of cucumbers. The verb of souring them is the same word for occupy lands in Hebrew.

כיבושkibbush – occupation
melafefon kavoosh- מלפפון כבושpickle
shetach kavoosh – שטח כבושoccupy land

In my work I try to point something make a sound or a call to wake up the nation”(Avital Geva, from an interview 2015). “Wake up brothers, the town is on fire.” The poem that Geva refers to in this interview is a Yiddish poem It Is Burning by Mordechai Gebirtig, written in 1938 as a reaction to antisemitic events in Poland.


Land Exchange, 1972

In the work Land Exchange, Geva and his crew took two trucks and fill each of them with soil from each of the neighbors villages and ‘exchanged’ the lands. They unloaded the Arab soil in the Kibbutz, and the Kibbutz soil in the Arab village.

This is an important work of art (to me), because it makes the whole land conflict issue look very silly. It is full of humour. Within this sophisticated works of art, there is something that is so simple and charming. In the picture, we can see two groups of kids from both sides of the truck. I am assuming that one group is of Arab kids and the other one is of Jewish kids, but I cannot tell which is which – it simply made people and kids from both villages gather together for this unique event. By the building and the two women in it in the background, I can tell that this land is the Arabic one, but it could also be both territories in the picture.

This Land Exchange took place in 1972, five years after the Dust Exchange work by William Wiley and Terry Fox who were gathering dust from diverse places such as museums and train stations and mailing it to each other in envelopes. When they got the envelopes, they would take the dust they got and place it somewhere else. The year was 1967. That was the same year as the Six Day War, in which Israel was fighting both Egypt (then United Arab Republic), Jordan and Syria and conquered most of the occupied lands kept by Israel until today.

In the early 1980s, Geva who was a well-known artist who decided to quit the art scene and being an active artist. Instead, he turned back to agriculture. He started building the green house project in the kibbutz Ein Shemer, where he developed lots of new techniques within agriculture and education. The green house became (and still is) an active space for study and development. A few years after, in the early 1990s the curator Gideon Ofrat asked Geva to come back to art and build his greenhouse in the Venice Biennale.

I remember being on a visit to Geva’s ecological greenhouse about fourteen years ago. He cooked black coffee in a big pot by the fire for our group of school teens. He told us about the big barrel of pickles made of a whole field of cucumbers. About the cucumbers – so simple and fun to grow – and the same approach to art, made of materials. Not so serious about art, laughing about it. A very calm person, about the age of my parents, telling us about the ecological greenhouse and the projects going on there with sparkle in his eyes.

Regional Library

I hold on to this work, not (just) because of the nostalgic aspect of those days of optimism and belief in peace and belief in the kibbutz system, but also because I see these works and art activity as even more relevant nowadays. The weight of a land and of borders, which divide people into nations and hence determine one’s human rights: who is allowed in and who must stay out.


Engage In The Composition

I wish to provoke art viewers to engage in the composition. To play it. To think about it. In a way, this text is unnecessary. One needs no additional text to understand my art work.

These days I am planning my graduation project at Kunstnernes Hus. I call it Playing House , trying to find ways of playing with the architectural features of the building and intervene in the spatial perception of the viewers. Thinking of how to get out of the gallery space, and even to make some works outside the building in the public space, where the public do not need to buy a ticket or even plan to see the art works. I want to build a harp for the staircase there, but I am not sure if this sculpture will be safe. Playing House is also a phrase referring to childish ‘playing house’: what kids usually do at some point, and also what some grown ups play sometimes in the beginning of romantic relationships.

May 2018

Nevel
נבל (a pun on the Hebrew words for ‘harp’ and ‘bastard’), a harp constructed from found materials by the measurements of a stair section in KH.

I was drawn to the shapes and acoustic features of a harp as an instrument or object that could be both massive and fragile at once. By its shape, it could also divide a location like a fence.

Musical instruments are often designed a bit like furniture, and in the case of the harp it is almost obvious to connect it to architectural elements. The harp is one of the most ancient instruments that, found in Asia, Africa and Europe dating back at least as early as 3500 BC. I read about different kinds of harps in the Bible and other literature, and can imagine the very basic rhythmical heavenly sound it produces.

The harp has a special role in an orchestra; it is a stringed instrument but it does not belong in the string section. It is also very percussive, but it does not belong in the percussion section.

From building it and testing it in the school and Kunstnernes Hus, I learn a lot about the acoustics of rooms – I learn that nothing resonates the same twice and a lot in general about how sound and materials resonate in spaces.


Harp in ancient Egyptian art


Harp in Mid Night Summer Smiles by Ingmar Bergman

Kunstnernes Hus, 1945 – unknown photographer

February 2018

In a book about Kunstnernes Hus that I get to see in a meeting with the curators before our graduating show, there is a picture in which all the gallery ceiling windows are blocked. The year in which this picture was taken is 1945, so I assume the windows were blocked due to the war. I would like to somehow connect this picture to my work by hanging it somewhere in the gallery. I hold on to the notion of the second world war, because my grandmother fled from Germany to Sweden and was a refugee there. I hold on to the the war because it is still so relevant today, when doors are shut on so many refugees, both in Europe and in Israel. Refugees are deported to their death and it is an absurdity. Could that visual reminder help at all? Change any minds? Or provoke anybody to engage in the effort of helping refugees here in Scandinavia? Is it even a way to address the current refugee situation?

Will we decorate your living room or dare to cross an eye towards eternity?

I doubt my art sometimes for not shooting all those notions directly and just touching them somehow lightly. However, I don’t want my art to be a clear political sign. So I keep struggling and thinking of how to make an art work that will be clear and poignant, keep up to the value of contemporary fine work of art, and stand for itself regardless of any political situation. I do wish to live off art making, but still stay out of the obvious art market that seems to me as a corrupted entertainment producing luxurious sophisticated decoration for the rich. As mentioned before, I do not want to own my art, I prefer the public to have it. I aim to create art for the public and for public spaces. Art that is related and connected and available to it´s surrounding. Trying to break the gallery context, to avoid decorating a collectors living room for my living. Therefore I invest more time and energy in site specific art making for example. I agree to some point with A. Piper regarding the role of art and less on the didacticness suggested by her. I do believe in leaving space for diverse ways of understanding art, place for imagination and interpretation of the viewers. Still in question is how to communicate (these) wisely and aesthetically?

Meta Art

I think we need to assert the didactic social value of making art now, just because it is in question; because we are losing audiences to political rallies, losing our governmental support to military defense , thinning our own ranks by defections to social work and politics. Somehow our isolation, our social kinkiness seems less and less acceptable or meaningful. Similarly, the aesthetic value of our work has come to be tailored for an educated leisure class whose politics we frequently abhor and of whose financial manipulations we are often the victim…”

– Adrian Piper , In Support of Meta Art 1973

Bibliography

Steiner Gjessing,Kunstnernes Hus 1930-1980 (Trondheim, Kunstnernes Hus 1980)

Adrian Piper, Out of Order, Out of Sight (Adrian Piper 1996)

Frances Stark, Collected Writing: 1993-2003 (Frances Stark 2003)

Jutta Koether, F. (Sternberg Press 1987)

David Markson, Wittgenstein´s Mistress (American Literature Series 1988)

Yona Wallach, Wild Light (Tel Aviv, Eichut 1983)

Hezi Laskly, Milk Well In The Middle Of a City – All The Poems 1968- 1992 (Tel- Aviv, Am Oved 2011)

Hezi Laskly, Dear Perverts (Tel Aviv,Bitan 1989)

https://gd1studio2011.files.wordpress.com/2011/09/smithson-monuments-of-passaic.pdf

https://vimeo.com/152509973

https://www.sfmoma.org/watch/richard-serra-on-trial-for-tilted-arc/

http://www.greenhouse.org.il/Avital-Geva.html

http://sfaq.us/2015/10/terry-fox-in-conversation-with-terri-cohn/

https://en.wikipedia.org/wiki/Six-Day_War

Skriven mellan mörker och ljus, innanför och utan tid

Christoffer Danielsson

tvåtusen femhundra

nder eld och stormar ut genom gommen

rullar tungan

allt ska luftas

bråkar som i en skilsmässa

om modersmålet och spannmålet

vi pratar om språket

kantig och rund sten

under och över

El Gato Negro

som om tvåtusen femhundra inte går att dela på fyra

skriker galen man på gatan

han är galen för att han skriker offentligt

märker honom och samtidigt faller

inomhus och ligger stilla

i trottoarkaféstaden bortom barackstaden

inte en stad att vara ensam i

eller det som alla vet

livets meningi

sticker ut näsan

här stinker språkets otillräcklighet

liksom vad vill vi säga när vi kan säga vad som helst men ändå inte tycks kunna säga detii

är det konsekvenser av kombinationerna

rik och fattig

fulla och tomma munnar tappat ordet

tillit till det vi inte vet blir inte bara nödvändigt

det blir oundvikligt

kontexten som håller så att säga

vår medsättning

samt det är viktigt att inte tappa uppmärksamheten blir utmaningen

senare sköljer vi vatten över ansiktet  

kvittar oss dagens Kalypso:

vår artificiella realitet

någon form av verklighet med förstärkta perspektiv bland spegelvärldar

bild vid bild vid bildiii

svårigheter att hålla oss till den egentliga frågan

och som efterdyningar långsamt låter,

dånar vi-hoppar-över-etiken-samtalet-på-tiggarnas-uteplats

som fragment

minnen skrittar och pretenderar mot mening

(surrealisternas automatiska pennor blåste bort tidens rationalitet

skriver jag som i förhör

med orkanstyrka

–– för min skalle och verkligen i skymundan)

bara en ny form av motstånd i sin tid

kunde tänkas i deras specifika sammanhang och

aktuellt nu

eftersom och

eller hur, för det är svårt att misstolka ett demonstrationståg som tatuerar jag var här minnet offentligt och som för mig, jaget, ja nu skriver jag

beprövad metod för att känna delaktighet

alltså inte bara för att bygga opinionens identitet och att visa solidaritet (för något vad?) och producera bilder. Det är också exempel på situationer som oftast berättas om strax efteråt, efter handen och stenen och beskrivs som helt plöstliga från ingenstans-händelser och ovanifrån är det ju bara myller, koreografier av missnöjets urartade anvisningar som via den demokratiska lagen upprätthåller det vi kallar för representation, parlamentarism eller presidentialism kanske valfriheten, jag vet inte längre

det viktiga i detta tjatande om ovannämnda situationer

som tvingar oss ställa den egentliga frågan;

inte vem är jag

utan vad gör jag

med min kropp och mitt huvud i relationen av splitter:

kropp i grop vid kroppar utan munnar

i en form av existentialismens försvarstal

förklädd som föreläsning och publicerad som bok

hävdar Sartre att vår intima upptäckt av oss själva

tvingar samtidigt upptäckten av den andre

detta uppfattas som en konfrontation av vår egen frihet

eftersom den andre

är oberoende inför den

och det är enligt honom detta

på något vis latenta samspel

som är grunden

för det som kallas intersubjektivitet

och det är verkligen här

i detta ofrånkomliga möte

som möjligheten att bestämma

vad man är och vad andra är finns

och i min nuvarande tanke och kontext, idag

är denna medvetenhet

enbart en fråga om ansvar

över sig själv och däri även den andre

det handlar om att fylla existensen

med någonting av värde

och detta är en insikt, kanske till och med empati

rakt från humanismens gata

som figurerar som ett orubbligt villkor

i mitt tänkande

det inkluderar också ett sökande

efter något som har något

som senare kan användas som vokabulär

jag använder alltså detta synsätt

som typ ett argument

för att sammanlänka det intima med dess motsats

och det är inte utan problematik

med mitt samvete och min person

som jag tillskriver värden

på en sak eller en annan

20 oktober, Paris, 2017 20 oktober, Sirte, 2011

På en annan gata i en annan mening från oktober 2017 står den andre och håller minnet i sina händer, inplastad Gaddafi i plakat-format och jag förstod efteråt att det var Beduinsonens minnesdag. En regntät folksamling i Paris tänker jag och letar sedan fram bilden som sex år tidigare fick symbolisera «frihet» ögonblicket efter den återtogs. Jag blev överraskad av hur den döde hyllades på öppen gata eftersom det krockade med perspektivet jag matats med, men det intresserade mig. Någon form av närhetsprincip gällde verkligen här och jag påverkades av den.iv I en situation som denna blir det ohanterligt att balansera sin egen praxis med nuets polemik, allt tycks binda sig samman.v

Senare visade det sig att rebellen på sina vänners axlar var 17 år när bilden togs och hade av ren slump hittat guldpistolen liggandes på marken i närheten av platsen Gaddafi greps, i ett vattenavledande cementrör under vägen mellan Sirte och Misrata. Andra källor hävdar dock att vapnet handgripligen togs ifrån honom och givetvis är händelser som denna omöjligt att veta om. Glappet mellan det medierade och vad som manifesteras i kroppen tycks alltid vara för stort och jag tänker att kärnan i min aktivitet rotar sig här, nödvändigtvis inte som producent av konst utan snarare genom konsumtionen av att utsätta sig för fysisk närvaro för att på så vis förstå eller missförstå och att upp-leva sammanhang, som poeten Shadi Angelina Bazeghi skriver, kanske är det i frånvaron av ett sammanhang som sammanhanget ska sökas.vi

Denna spårning medför givetvis grundläggande frågeställningar om innebörden av att vara konstnär, speciellt i relation till sammanslagningen av vardag och konstnärlig praxis, eller kapaciteten till konstnärlig produktion om så vill. Upplevelsen av intersubjektiviteten sträcker sig idag via informationsflödet också bortom våra kroppar och inkluderar även de bakomliggande strukturerna och finansiella nätverken som gör våra sammanhang möjliga från första början. Denna nya blick förstärker därför i stor grad också konsekvenserna av agerandet innanför sammanhangen vilket sedan beroende på vilken person man väljer att vara, låter sig påverkas. När jag sedan blandar denna tankegång med ett utilitaristiskt rättviseperspektiv och klasstillhörighet à la skandinavisk socialdemokrati skapas givetvis kollisioner i mitt eget arbete, konstverk kommer därför i vågor mellan mina interna slag om meningsfullhet och är ofta svårbegripliga för mig själv om var, när och hur de börjar och slutar, de är snarare likt detta resonemang, konceptuella tankespår relaterade till ett specifikt ramverk eller plats.

Rupture (Omonia). C-print, 42×59,4 cm, 2011.

Någon gång i 2012 påbörjade jag ett projekt som jag fortfarande inte har slutfört. Utgångspunkten relaterade till Deichmanske bibliotek i Oslo och bombningen den 22 juli 2011. Frågan som vi konstnärer ställdes inför indirekt var att undersöka konstens eventuella funktion i relation till trauma. Jag valde att hålla distansen eftersom jag kände absolut ingen äganderätt till det enormt komplexa ämnet och gömde mig bakom en mer poetisk tillnärmning, jag försökte istället använda mig av rummets utsikt och genom fönstret spela in ett 24 timmar långt videoverk. Byggnaden bredvid, fasaden och urverkets unikhet i det att den saknade visare utgjorde tillsammans med ljusets och tidens långsamma förändringar en tillräckligt god komposition för min video. Det stimulerade mig även intellektuellt som god student. Tankegångar om en berättarröst fanns också närvarande, men jag lyckades aldrig formulera en text som passade. Jag hittade alltså inte min röst så att säga, eller visste inte vad som fanns att säga som redan inte blivit sagt. Det är ju ett sår som för drabbade aldrig någonsin kommer att läka oavsett vad någon säger tänkte jag.

Innan utställningen hade vi seminarier och regelbundna möten på skolan, en filosof kom och pratade om ondska och jag läste Hannah Arendt. Kursen avslutades tillslut med en resa till Ramallah. I efterhand visste jag att det var därför jag valt att delta från första början. Väl där, om någonstans, har jag aldrig känt mig mer trygg i min medvetenhet om min identitet som skandinavisk. En säregen form av inofficiell diplomatisk immunitet. Det är en speciell känsla att bära, inte i egenskap av högmod, men att via statistik veta att mitt liv är just där i stunden mer aktat än majoriteten av människorna runt omkring enbart på grund av födelseplats. Det är på något vis denna verklighet som gör sig påmind när jag kritiskt söker efter mitt förhållningssätt att produktivt arbeta med konst. Det är inte att jag eftersöker skygglappar eller trånar aspektblindhet, snarare min personliga agentur (representation) i samhället och det är därför jag kan återblicka på utställningen på Deichmanske och beskriva min arbetsmetod som respektfull, men aningen försiktig. Jag vill dock inte tillskriva detta som ett konstfältets stora problem (problem i den bemärkelsen att det hypotetiskt kan finnas lösningar som förändrar situationen), utan mer som ett skeende i samklang med samhällets individualisering i stort.vii Något i stil med hur globaliseringens sammankopplande karaktär i kombination med vårt hyperkapitalistiska samhälle fungerar likt harlim och förtunningsmedel på samma gång, över världens stater, institutioner och individer, och på så vis utarmar dess makt till den grad att de ensamt inte förmår att förändra världen. Detta smittar givetvis även av sig på konstnären och konstens agentur och skapar känslor av vanmakt. Jag vill heller inte framstå som naiv, men jag tror maktutövningen likt kreativitet måste börja inifrån, medvetet från ens eget universum och därefter utvecklas. Om det uttrycket tar form som oljefärg på duk eller som plakat i någons händer blir sekundärt, bara det sker i samförstånd med sin egen position som agent i sammanhanget.

så tillbaka till rum

r siffrornas makt förblir en nolla

jag funderar över fantasi

meningen står ju precis här

oscillerar som återkommande fråga

och hur argumentationen om detta mänskligt relationella

till allt och alla

ibland också används som en ursäkt

för att inte se eller att inte höra

utanför det politiskt korrekta

och kanske är det bara vanlig rädsla

att inte göra sig tydligt förstådd

eller kan även detta

uppfattas som en form av motstånd

eftersom tolkningsutrymme kräver en viss plats

som ett resultat av totalitära system, efterkrigstid

och långsam utmärglad demokratiseringsprocess

som säger

skriv inte mig på näsan

10 december 1979 håller nobelpristagaren i litteratur Odysseus Elytis tal i Stockholm

han svarar på Hölderlin’s fråga.viii

Wozu Dichter in dürftiger Zeit?

– För människan, har tiden alltid varit mager, tyvärr

Elytis språk lyfter ljuset, han kommer med solens perspektiv. Han argumenterar för transparens och klarsynthet och menar att det faller sig naturligt att vi går vilse i dunkelheten. Han förespråkar skönheten som det gudomliga. Han skriver om människans kapacitet till det imaginära, att vi genom historien gång på gång får förklarat för oss att det är på insidan av vår värld som nästa värld befinner sig och det är bara vår egen oförmåga som gör den oss ovärdig. Den grekiske poeten proklamerar inte ett abstrakt tänkande, bara en nykter blick för att återupptäcka den redan existerande skönhet som finns inneboende runtomkring oss. Jag funderar; vi lever mer när vi drömmer och vi drömmer för att vi inte kan se, och så tänker jag att Elytis bär en optimism och romantik för människans utsikter bortom eller högre upp än debatter om patriarkat och privilegium. Jag kanske är orättvis och Elytis hade nog sagt att jag lider av medvetenhetens hybris. Vidare rör jag mig åt vad som för mig framstår som en motpol till denna ljusets talare, mot den fransk-martinikanske poeten, filosofen och litteraturkritikern Édouard Glissant som hävdar viktigheten och potentialen i det opaka tänkandet.ix Han förankrar direkt sin poesi och filosofi biografiskt, såsom Elytis ord strålar av sol varnar Glissant för den självupplevda kolonialhistoriens imperialism och tendens mot enhetligt tänkande. Han skriver rörelsens och det arkipelagiska perspektivet och om hur gränser bör ses som passager och mötesplatser istället för murar som håller oss isär. Samtidigt pekar Glissant på vikten av det ogenomskinliga som berättigad egenskap för att undslippa att bli gripen av kolonialismens, kapitalismens och imperialismens inre logik. Han bekräftar därmed det obegripliga som en emancipatorisk kvalité. Jag håller med, det som inte förstås är svårare att kontrollera och då också svårare att profitera på, en modell spännande att applicera på samtidskonstens för mig ofta cyniska arrangemang. Det är heller inte så att Glissant’s filosofi föreslår en heretisk samhällsordning. Jag visualiserar den snarare som trådar flytandes på ett öppet hav, och i denna bild ingår också sorgens berättelser, men även glädjens och framtidens möten: Den är full av liv. Den känns verklig.

Konstverket jag påbörjade i relation till Deichmanske bibliotek återupptogs i och med en utlysning om offentliga verk för Oslo’s stadsrum. Jag gav det en arbetstitel och vinkade till en av Jenny Holzers alla truismer – It is heroic to try to stop time. Jag hade fortsatt mitt samtal med ägaren till huset där urverket var fastmonterat och fick ta del av historiskt material om byggnaden och även information om hur hans familjeföretag tvingats ändra inriktning på grund av frammarschen av ny teknologi. Ursprungligen fungerade huset som bokbinderi och var tydligen under nazisternas ockupation en plats där propaganda trycktes. Det ryktades även om att byggnadens centrala läge gjorde den lämpad som vapenlager, på Grubbegata 14. Fakta som säkert fungerar för ett kritiskt konstverk tänkte jag. Vid mötet ställde jag frågan om varför urverket saknade sina tidvisare, eller händer som jag ibland brukar kalla dem, eftersom jag initialt antog att de gick sönder i följd av explosionen 22 juli, ett halvt stenkast därifrån. Jag minns att detta antagande fungerade som poetisk licens för verkets utformning och jag nominerade urtavlans absoluta center till ögonvittne till meningslösa händelser, precis som Jasim Mohamed titulerade sin poesi av iakttagelser från Samos när mänskligheten ännu en gång svek sig själv.x Visarna hade brustit i en fasadrenovering och ingen hade brytt sig om att reparera dem då offentliga urverk, liksom människor, går ur tiden. Mötet avslutades och om jag var intresserad att återkomma för att från insidan demontera urverkets motor för att på egen hand försöka reparera den, var jag välkommen.

Eftersom motorns drivaxel länkade samman byggnadens inre rum med stadens egentliga enda rum fylldes som alltid vid tomrum som uppstår detta nya rum med luft, det var en vardaglig uppenbarelse och fysisk manifestation om hur andning fungerar som bara gjorde mening där och då.xi Jag tänkte givetvis på Gordon Matta-Clarks operationer, hans inventioner och ’anarchitectures’ men också om hur förbannat sjukt det är med bomber. Tomrummets cirkelformade volym fyllde jag senare med isolering, spackel och ett objekt jag länge burit med mig, en tjugo centimeter lång rektangulär restbit i granit från en av pelarna på parlamentstorget Syntagma i Aten från 2011. Jag hade åkt dit för att uppleva det som berättades om i tillsynes ändlösa flöden på mina skärmar. Själva reparationen av motorn sköts alltid upp eller blev bara halvvägs utförd, och det var först förra året genom en kurs på akademiet som jag fortsatte projektet. Möjligheten att söka finansiellt stöd för ett arbete i det offentliga rummet lockade mig ännu en gång, och jag beslutade att resa tillbaka till Aten för att i närliggande Pireus leta upp en mekaniker med rätt kunskap. Jag blev tillsagd att om jag inte hittar det där kommer jag inte finna det någon annan plats heller, eftersom Pireus är historiskt sett en av Europas viktigaste hamnar och därmed besitter stor expertis när det kommer till motorer. Idag drivs och ägs majoriteten av hamnverksamheten av den kinesiska staten sedan Grekland tvingats att sälja i och med trojkans åtstramningspaket, nyliberalistisk politik som visar sig precis överallt i det grekiska samhället.

Tillslut fungerade strömföringen till urverkets motor, men fortfarande var det något som inte stämde med det finmekaniska och ännu är det sådär halvt avslutat. I reflektionen tänker jag att motorns materialitet, dess oföränderlighet och vikt fungerar som en trygghet. Den hade blivit ett utmärkt ankare om jag så hade velat och dess tysthet öppnar paradoxalt nog upp för vilken dialog som helst, var som helst, det gäller bara att hitta eller skapa ett sammanhang. Det är alltså definitionen av ett sant projekt.xii

Tale of tail. Magnetkamerabild, 2017.


Elytis nämner vid ett tillfälle att den moderna människans benägenhet att systematiskt rationalisera sin materiella existens tillsammans med hennes strävan om universal enighet lägger grunden för ett moralens sammanbrott. Detta eftersom människan saknar ett gemensamt språk, något som gör kommunikationen omöjlig. Han menar därför att uppmärksamheten bör riktas mot våra sinnen, det är deras tid att prata. Det är speciellt detta sista argument om språket jag fastnar för. Ja, vi pratar om språket. Du läser. Det finns liksom inom oss, i min arm, i dina fötter och våra hjärtan. Det är också alla mina erfarenheter och alla människor jag någonsin träffat, det är min historia och det är oerhört kraftfullt och livsbejakande att tänka på. Det blir ett fredligt språk av sig själv bara för att man säger så,

så.

 

 

i Boye, Karin. Resedagbok i Grekland – Från Hitlers Berlin Till Apollons Olympia. Paul Åströms Förlag, Jonsered, 1994.

ii Nelson, Maggie. Bluets. Jonathan Cape, London, 2017.

Författaren tolkar fritt Ludwig Wittgenstein och funderar kring hans tankar om hur och var det outsägliga språket eventuellt uttrycks, och förankrar sina tankar biografiskt och knyter dem till människans intersubjektiva relationer.

iii Tranströmer, Tomas. Tomas Tranströmer – Samlade dikter 1954 – 1996. Bonnier pocket, Avesta, 2012.

SYROS

I Syros` hamn låg överblivna handelsfartyg i väntan.

Stäv vid stäv vid stäv. Förtöjda sedan flera år:

CAPE RION, Monrovia.

KRITOS, Andros.

SCOTIA, Panama.

Mörka tavlor på vattnet, man har hängt undan dem.

Som leksaker från vår barndom som vuxit till jättar

och anklagar oss

r det vi aldrig blev.

XELATROS, Pireus.

CASSIOPEJA, Monrovia.

Havet har läst färdigt dem.

Men när vi första gången kom till Syros, det var om natten,

vi såg stäv vid stäv vid stäv i månskenet och tänkte:

vilken mäktig flotta, lysande förbindelser!

iv Samtal om närhetsprincipen i ”Den grymma likgiltigheten” i Filosofiska rummet.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1007769?programid=793

2018-01-14.

Enkelt förklarat innebär närhetsprincipen att vi bryr oss mer omnniskor i vår absoluta närhet, släktingar, vänner etc. Inom journalistiken innebär närhetsprincipen att korta kulturella och geografiska avstånd till en händelse ökar sannolikheten att händelsen rapporteras och medieras. Detta är intressant i relation till vår subjektiva upplevelse av empati till specifika händelser och om vi kollektivt blir betingade uppstår givetvis etiska frågeställningar om objektivitet och medias påverkningskraft för samhällets utveckling.

För mig riktar även närhetsprincipen uppmärksamhet till Susan Sontag´s essä Regarding the Pain of Others där hon teoretiserar om hur bilder från krig och misär påverkar oss i förbindelse med dess vanebildning och innehållsmässiga geografiska närhet.

”The problem is not that people remember through photographs, but that they remember only the photographs… Narratives make us understand. Photographs do something else: they haunt us”.

Sontag, Susan. Regarding the Pain of Others. London, Penguin, 2004.

vI forskningsprogrammet om historiemedvetandets förvandlingar ”Tid, minne, representation” skriver Victoria Fareld och Hans Ruin inledningen till forskningens rapport Historiens hemvist, 1. Den historiska tidens former. De skriver:

”Historieskrivningen och det historiska medvetandet uppstår ur erfarenheten av denna frånvaros närvaro och ger uttryck för den tidsliga konflikt som konstituerar själva vår historiska relation till det förflutna – som något som både finns och inte finns, är och inte längre är. Det förflutnas mångtydiga existens visar sig genom att det förflutna oåterkalleligt tillhör en ”annan” tid samtidigt som det på olika sätt är tillgängligt för oss ”nu”. Men nuet bebos av flera förflutna. Nuet är inte bara ett tidsligt moment som följer på och ersätter det förflutna. Det är också själva platsen där det förflutna tar form. Historien lever i och ur denna dubbelhet.”

Ruin, Hans och Fareld, Victoria. Makadam förlag, Göteborg, Stockholm, 2016.

viBazeghi, Shadi Angelina. Vingslag. Modernista, Stockholm, 2017.

vii Bauman, Zygmunt. Individualiserade samhället. Bokförlaget Daidalos, 2002.

viii Elytis, Odysseus. In the Name of Luminosity and Transparency. Aiora press, Athens, 2016.

ix Glissant, Édouard. Relationens filosofi – Omfångets poesi. Glänta Produktion, Munkedal, 2012.

x Mohamed, Jasim. Vittnen till meningslösa händelser. Bokförlaget Edda, 2017.

xi Virginia Woolf skriver i Mot fyren:

”Ja, sade mr Bankes, det var han övertygad om att hon skulle göra, och just som de kom till slutet av gräsmattan och han frågade om hon tyckte det var svårt att hitta motiv i London, vände de sig om och fick syn på Ramsays. Jaså, detta är äktenskapet, tänkte hon. För mrs Ramsay var insvept i en grön sjal och de stod tätt intill varandra och såg på när Prue och Jasper bollade. Och plötsligt fick de en innebörd, en sådan där innebörd som människor kan få utan någon särskild orsak, kanske när de kommer ut från tunnelbanan eller står och ringer på en dörrklocka, så att de blir symboliska, allmängiltiga; och blev, där de stod och såg på skymningen, symboler för äktenskapet, en man och en hustru.”

Detta symboliska som Woolf berättar om och som jag menar uppstod vid demonteringen av urverkets motor kan argumentativt alltid förklara något om vår existens genom att uppenbara och knyta oss till sammanhanget vi befinner oss i. Det förklarar något fundamentalt om vad det är att vara människa.

xii Den associativa relationen mellan ett projekt och projicering blev en intressant tankegång: Om ett objekt genom dess fysiska egenskaper och tillsynes uppenbara meningslöshet erbjuder en form av projiceringsyta går det kanske att värdera objektet som mer sanningsenligt än objekt med en tydlig funktion / uppgift / plats. Frågan om meningslösheten upplevs i mitt projekt mer påtagligt genom objektets materialitet eftersom det kräver kraft i form av kroppsarbete – varför gör du det här – varför gör jag det här? Projiceringen föregås framförallt som tankar och jag värderar det ocensurerade som mer sanningsenligt än det medierade.

MA Essay

Carl Segelberg

Det ligger ett mynt i min ficka från samma tid som Watteau blev antagen till den franska akademin med sin målning Resan till Cythere. Det är ett landskap mellan myntet och målningen. Under en bussresa på Autobahn i 2015 såg jag trädkluster längs vägen som
såg ut exakt som dom träd Watteau hade målat i en av sina få soldatbilder.
*
På Gotland finns det över 100 medeltidskyrkor. Rikt utsmyckade med konsthantverk från 1200 till 1800-talet. Dom står där överallt på ön, koncentrerade i sin väntan. Platser att se konsthantverk. Är dom på spår av något? Vi får hoppas det. Platser för människor att
umgås och cirkulera. Nu för tiden är inte det andliga trycket så högt som det var under medeltiden, eller samtidigt som öns mest krigshärjade perioder. Eller under digerdöden, då landmassan såg sin befolkning minska med 75 %.
*
För längesen, gillade folk också att teckna. Se den här serien teckninger från en av dom många kyrkorna på Gotland, den lilla ön omgiven av Östersjön där Valdemar Atterdag, Olav den Helige och turister samt lokala gått runt på.
På en av teckningarna står det «EXTRA», föreställande en huvudlös man med ansiktet fastklistrat i torson, med armar och ben. Ansiktet är barnsligt. Han är förvånad och storögd över att bli porträtterad medan kroppen redan är i självsäker positur då denlångsamt spatserar framåt med högrearmen hängandes i 90 graders vinkel, påväg att hälsa på någon och uppretta en relation. Förmodligen med någon av dom blonda änglarna som pryder predikstolen snett ovanför den huvudlöses porträtt- Dom tittar ned på den huvudlöse med sina allvarsamma uttryck och undrar över varför dom ska hälsa på någon utan huvud. Men så tar dom sin medmänsklighet till råda, som naturligvis är större hos en ängel än hos en människa, dessutom stöter inte människor med vingar bort folk som ser
annorlunda ut.
För det är viktigt med en dynamisk sammansättning av varelser för att skapa en omgivning att leva under, som på ett effektivt sätt löser dom heterogena problemen som kan uppstå för en speci fik sammansättning individer som försöker organisera sig i sin
värld. Så hälsar änglarna den huvudlöse välkommen till de människoskaptas rike, där allt är stelnat; givet en form som tacksamt nog för skaparen, människan, ger den liten chans att förstå något, distanserar människan, men då ska det vara ett gott ut utfört arbete av en in flugen mästare och hans elever, säkert från Öst, kanskje Ryssland eller Bysans.
«Dåliga målninger och dåliga uthuggningar kommer inte lyckas sätta personen i avstånd till det den betraktar» körar änglarna.
Änglarna körer medan en individ står i mitten av kyrkan.
«Styrkan ligger i att vi är i gungning, vi är en erfarenhet men inte av kött och blod, vi kan
flytta oss, olikt ord!»
Änglarna är fast i träkonstruktionen predikstolen. Dom hänger under den, varannan ängel varannen arabesk. Stiliserat foliage blandat om blonda barn med rosiga kinder.
*
«GRVS»; en fågel. Tecknad på en liten port som jag river upp, slår mig ned på bänken bakom porten. En fågel med strutnäsa, lång hals och befjädrad rund kropp. Fjädrarna kunne upphovspersonen fått problem med att lösa, kunde gjort en, kunde gjort ingen. Kunde gjort tre, kunde gjort trettio. Istället löses problemet med ett nät, så vi får läggagodviljan till och tänka: ja, där är en befjädrad kropp. «EXTRA» är uppförd under sjuttonhundratalet, fritt kopierad av ett träsnitt ur Cosmogra fia (1544) av Sebastian Münster, den första tyskspråkliga beskrivelsen av världen och en av dom populäraste böckerna under 1500-talet, mycket på grund av dess rika utsmyckning. Träsnittet är
medeltida: stelbent, oraf finerad, effektivt. Den är inte dålig för det, den är utrycksfull.
Manga; nej, men utrycksfull, och med en lätthet i penselförningen.
Handen bakom kopieringen var av 1700-talskaliber. Vems bild hade inte blivit löst av en 1700-talshand? Darrande under det levande ljuset.
En hand som har självfortroende, då den har bortsätt från ett par tydliga riktlinjer i originalet. Den har kanske under sin ägares flackande blick bara dragit linjen helt själv, som Sigmar Polkes målning säger: «The Higher Powers Command: Paint the Upper
Right-Hand Corner Black!». Ja, den gör bara vad den blir tillsagd. Människan bakom handen, en hyperrealistisk skiss, en gång en förutsättning till teckningen.
Han (EXTRA) får vara glad för att han reste hela vägen från Tyskland till Sverige, på den tiden var det stort att resa så långt. Tidens handel hade förvisso blomstrat i Östersjöområdet och varor reste kors och tvärs mellan länderna som delade på vattnet, men det var ändå långt.
Det tog ungefär tvåhundra år innan «EXTRA» hann fram till Gotland.
*
I samma rum finns en kentaur löpandes i takvalvet, den böjer sig med takets rörelse löpandes mot en ryttare, den är en utvecklad kusin till Lascauxhjortarna, och som sin kusin är kentauren också utförd för att närvara ritualer, upprepningar som i sitt händelseförlopp är dekorerade av dom respektiva fyrbenta. Den springer snabbare än en människa, men kan inte sitta ned ordentligt vid ett bord, klumpig som den är. Ritualutövarna tittar uppåt och ser kusinen till en av Lascauxbuf flarna som böjer sig i valvet. Den upprepningen finner plats ett par gånger om året, det är en traditionsfylld kultur den är en del av. Nu: för folk attse och äta upp! Mättnadskänslan in finner sig knappast, hungern är syntetisk. Kentauren: «Mine ben orkar inte mer, trots dom är fyra. Nej, jag kommer från främmande land och är på väg tillbaka.» Bildens kvalitet i sin möjliga fördubbling har blivit stympad genom att jag
som nutidsman fotograferat och gått hem med den digitala reproduktionen. Kylig kemi har reproducerat den fyrbente. Kentauren springer nu andra ärenden, åt turister och en
nationell identitet till exempel, den är förenklad för att bli text här.
Den huvudlöse: «Ät mig inte, jag smakar äckligt, ser du inte på den jordgröna linjen jag är gjord i, på den sjuka (svajande utan form, vit fläckiga) ockrabakgrunden. Jag delar storlek med ett vuxet människolår på längden och på bredden ett barnlår. Det är dom
storleksförhållandena jag arbetar innanför.»
Om barn och vuxna hade haft lika stora ben. Kunde barnen lika fort kunnat springa runt på Khio, lika snabbt kunnet ta sig till biblioteket och lika hastigt haft förmagan att gå til Administrationen. Dom hade kunnat löpa fort över landskap, tagit sig runt världen med blåa ögon – tagit in allt dom såg.
«Ingen kommer äta dig», svarar ängeln, «mig däremot!»
En täljd ängel behöver en person ingen särskild tidigare praxis inom bildhuggeri för att kunna konsumera, du äger den snabbare än en modernistisk abstrakt komposition, där erfarenheten av eget konstnärligt arbete blir mer eller mindre avgörande för hur du ska
kunna använda den.
*
Men oj, ja, så vackra dom blonda änglarna är (guldbelagda, feta ekorrskinder). Idealkropp, bara ett huvud och absolut inget annat än fundamentet dom är inmejslade i.
«Vi ska sukta efter kunskap, vi ska stirra år ut och år in, vi ska lära oss av det vi ser». Dom vägrar tills vidare flyttas på, men det finns en chans att dom ska få en ny betydning i framtiden. Den huvudlösa från tidigare i texten ser sakerna från sitt perspektiv: «Jag har
armar och ben, och en kropp, men inget huvud. Mitt ansikte vilar i mitt bröst, höll jag på attsäga.»
En som har chansen att se saker ur fågelsperspektiv, är uppenbarligen personen som målat minnesmålningen över dom strandade danskarna på ett is flak (April, 1618). Dom
syns ovanifrån då dom flyter runt på den delvis islagda Östersjön. Dom står på ett is flak, sedan deras skepp sjunkit under en fullständigt uoppmärksammad säljakt. Som tur är
uppenbarar sig Visby i botten av målningen, det är alltså en berättelse om överlevnad. Inte bara blev dom räddade, men dom blev förevigade tvådimensionellt och hängandes i ett
heligt rum.
Till skillnad från sin barocka broder, Rubens, har penselföraren från norra Europa fullständigt ingnorerat möjligheten att använda sig av ett klart dagsljus, han bryr sig heller inte om att låta människorna dynamiskt trängas om platsen i ramen. Paletten är ödmjuk,
Östersjön ser illa ut, en framtidsutsikt dystrare än den för danskarna. Här står alla femton på ett vitt flak, med fyra säler liggandes framför sig, och framför sälarna: Ett Visby i 1200-
talsperspektiv. Ovanifrån och framifrån på samma gång.
*
I närheten av en kyrka odlar man grönsaker, som man sedan i lassvis säljer vidare till Stockholm. För att inte förlora den mänskliga kontakten har man på sommaren öppet för kunder att handla varor av över disken. Det är fina stora grönsaker tänker kunderna. Grönsakerna tänker sällan på kunderna. Kyrkorna är obemannade, du kan stjäla där ifall du vill. Till exempel trädopfunten från 1741 som möter dig direkt när du kommit in den stora porten till Gothems kyrka, du doppar fortfarande barn i den när du ska ge dom namn.
Den är fullständigt användbar, precis som kartan jag ser i när jag åker runt på ön. En bilkarta som man kan köpa på bensinstationer. Kartan med information som visar dom olika platserna på ön: Vägar, sund, vattendrag, städer, gårdar, minnesmärken, fornlämningar och hamnar.
*
En ängelpojke i trä sitter i predikstolen bredvid det kalla stengolvet som är karakteristiskt för kyrkorna. Det är kallt inne, stengolvet, kalkväggarna, det lukter till och med kallt. Ängelpojken med blondt hår fastskruvat i predikstolen från 1709, med Karl XII sin insignia
överst på konstruktionen. Precis ovanför det lilla taket på stolen är det en duva målad på undersidan, den är grå och vit i kropp och fjäder. Benen, klorna, näbben och det som omringar pupillerna är målade i en engelsk röd med lite vitt i.
Änglarna hängar över stengolvet, som i vissa delar är inristade med runskrift. Andra delar av kyrkan är runskriften i form av graf fiti på väggen. Graf fitin är gammal, den är en rest från vikingatiden. Det är som parfym åt änglarna, runskriftens patina. Så kan man ju tänka
sig att den som redan är inlinad i samma luft som solkungen kunde sparat sig strecken från människorna som mot sin vilja och tro skulle resa enorma beboeliga monument i sina inkräktares ära, som dom dessutom inte skulle få bo i.
Annan text i byggnaden innefattar «MAHOMED», «ST: CHRISTOFFER» och en rad där hantverkarna i kyrkan motiverar sitt dekorerande. Dekorationen är på bänkarnas insida, som i ett rutnät av spiror och stiliserade blomster bildar ett fisknät, där man fångad i
sittande position kan lyssna på fantastiska psalmer som skrivits under artonhundratalet. Texten dom lämnat efter sig lyder: I Guds ära och för kyrkans prydnad har vi lämnat detta efter oss, signerat Magnusson, Andersson och Schroeder.
Det är en annan drake som böjer sig fram över en vägg, inte olikt ett av träden som jag precis såg utanför kyrkan, bredvid den är det inristad ytterligare runskrift. I ena takvalvet flyger fyra darakar in mot miten av struten, sprutandes ut eld som tillsammans formar ett vackert ornament, ett slags emblem. Om man dragit ut varje drake
hade det formats ett stort kryss i mitten. Drakarna hade gått ur bild och krysset hade blivit kvar.
*
Änglarna är verkligen vackra, speciellt dom blonda änglabarnen. Dom har ett vuxet allvar, dom skrattar inte. Vad är det för språk jag har som ämnar beskriva dom här bilderna, ett språk som känns tomt. Varenda kvadratmeter skal kolonialiseras, vi har till och med
verktyg som ska hjälpa en åstadkomma det. Nu har vi byggt verktygen själv, så vi vet vad verktygen är i stånd till, dom följer en logik som vi har lagt fram genom generationer. Tillvaron kräver det: (åter) upptäckter och stimulans.
Kyrkorna står för det mesta tomma nu, användningsbara tomma. Dom har blivit ett stopp längs vägen, specielt för mig som satt i en bil och åkte mellan dom 100 olika medeltidskyrkorna som finns på ön. Den är beprydd med en fantastisk natur som påminner om något från medelhavet. Kortväxta träd som krampaktigt, slagna av vinden
kröker sig langs strandkanten. Kalkbrott, vita grusväger och stora stenar som formade av förhistoriska väderlekar blivit till jornaktiga skulpturer. Du ska tro dom kommer till att bli ännu mer jornaktiga om 10000 år, då Jorns kvarlevor sen länge smält in i landskapet. Han
ligger begravd vid Grötlingbo kyrka. Asger Jorn blev lyckligt bedragen av stenrelieferna där under ett besök i samband med hans samlande av fornnordisk folkkonst till sitt projekt Skandinavisk institut for sammenlignende vandalisme.
Intrycket är inte det av landskap när du ser kyrkorna. Där inne beskrivs andra landskap, linjer som flyttats dit från andra platser. Ingen realism. Dom fylls av möjligheter som aldrig komma skal. Det är girigheten du känner därinne, du kan ana ett öppningsskede, en flykt till och med.
Algerna från Östersjön kan du känna lukten av var du än står på ön.
Främmande landskap, djupleken är densamma överallt, med kyrkorna som hjälp. För du ser ett torn var du än står på ön. Precis som algernas doft närvarar allerstädes. Sätt uppifrån är kyrkorna tillsammans ett ornament i landskapet. Utdelade över landbiten i
Östersjön. Dom uppstod på medeltiden, kastade som tärninger utöver. När en slingrande längs vägen njuter av naturen och det av gamla saker som ön tronar med kan man undra sig hur mycket större klockor kyrkorna måste få tag på för att överrösta bilmotorn?
Bilen låter mycket högre än kyrkklockorna, och går fram och tillbaka som klockorna. Jag hade ändå inte känt igen dom olika klockorna, det är inget jag vuxit upp med. Det är självaätandet som gäller, att avstå från att vara en stor val som på samma tid äter och är, det är
helt omöjligt.
Samlingsmani, hitta likheter runtomkring. Placera sakerna runt där du vill – nästa! Att se saker, att beskriva saker, att namnge saker, det är ett stort nöje på jorden. Jag ska kalla den för det och den för det. Det är en verklighetsförhandling, det kallas vad jag kallar
det. Så föreläsar man om det, beskriver händelser ur ett historiskt perspektiv, saker man lärt sig av tidigare. Det handlar om speci fika händelser det står om i läroböckerna, en blir utsatt för informationen. Änglarna igen: Där det vardaglsiga dyrkas, hur får vi plats?

Referenslista

Watteau – Andreas Lindblom
Pam fletter från dom olika kyrkorna på Gotland
Gotlands Kyrkor – Erland Lageröf, Gunnar Svahnström
Fredmans epistel nr 74 – C. M. Bellman

Ice fishing for stories on a sea of information

Anton Attal Alexei Jawdokimov

A pre-social media experience

On returning to my hometown over the holidays, I was immediately met with the expected nostalgia that comes with observing one’s teenage place of growing up. The haunting feelings that pull one back to one’s former days sunk their teeth into my core in a predictable manner – it happens whenever I return here – the place has, embedded within it, the essence of lived experience. Around every corner a new memory somehow exudes from the stonework buildings and trees whilst simultaneously emerging in my mind. One particular memory was triggered whilst walking past what used to be the towns art college, which ironically now is the home of The Local History Society. The story begins with my interview. I remember bringing some paintings that my dad had encouraged me to produce simply to provide myself with some money, as he’s in the decorative art business. With some practice, I was able to reproduce work in his style and fortunately my dad did in fact manage to sell some works, which kept me in pocket after I left secondary school. So anyway, the head of the school, can’t remember his name, was this typically stuffy, lets say “arty farty” type, and I literally quivered in his presence; so there we are in his rather decadent office and I bring out some recent works of mine, expecting at least a positive reaction to my draughtsmanship skills, at which point he fumbles with my sketches and paintings on his desk, and in this unforgettable snobbish tone, looks up at his collection of stuffed animals and mumbles as if almost to himself, but clearly not: “Mmm… chocolate box covers”….

 I did in fact receive a place on the foundation course, but there were more exciting things happening in the area at that time. Rave culture had arrived swiftly and silently-ish,via a convoy of old London taxi cabs, double decker buses and various other coaches and trucks converted into living spaces, and had made an old layby their impromptu home. This was in fact a community best described in the politically correct term as “new age travelers”, but we liked to call them “crusties” for obvious reasons. What happened in the following months we call the summer of love, and I can still feel its repercussions to this very day. The thing is, as it would be impossible to recount each and every aspect of the experience, but if I could sum it up in one paragraph it would be this: Coming from a hugely diverse field of circumstances and ethnic backgrounds, people gathered to experience what the government termed “sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats”.

Moments before the riot police raided this peaceful gathering following the government’s criminal justice bill reaction to rave culturelink

 For the first time in British legal history, a musical form was legally proscribed. I find hilarity in its description of what mankind has, essentially, danced to since the dawn of time.Recalling these memories, the style of music also contained for me, by nature of its production method and timeframe of birth, the promise of technology.

 

Permanent false alarm

The experience I, and all the other ravers had, which  has been verbally recounted to each successive generation, has become legend – not in the eyes of the media, but by those who experienced it. In fact, at the time, the press exhibited what Nietzsche described  in Human all too humanas: “the press as it is now, with its daily expenditure of lungpower on exclaiming, deafening, inciting, shocking – is it anything more than the permanent false alarm that leads ears and senses off in the wrong direction?”1The music may have sounded that way, but I can assure you there was really nothing to be alarmed about, and this joint act of rebellion had to its credit the value of shared experience and connection that transcended the social norms and prejudices of the time. The birth of this style of music, that used to be such an underground thing, hasn’t ceased to be dulled and domesticated by the rise of its use in television and advertising and mainstream music for decades.

I find it interesting that the original rave scene was indeed both loud and noisy. It was certainly disturbing for some, as more conservative parts of the nation were gripped in fear of such large gatherings by such a diverse group of youths. Nevertheless, it did seem to accomplish the forming of many communities. By contrast, in today’s youth culture, which apparently is so connected with technology, are there real life communities forming? Today’s technology also comes loaded with a metaphorical informational ‘noise’. Some argue this noise is having a negative impact, that it is adversely affecting the quality of our inner lives.

To explain what I mean by noise,here’s one particular abstract definition, from a mental health perspective, ina psychiatry journal: Noise” is a term we are using to describe a complex and distressing aspect of the bodily and cognitive experience of many very ill psychiatric patients. By “noise,” we mean an internally experienced state of crowding and confusion created by a variety of stimuli, the quantity, intensity and unpredictability of which make it difficult for individuals so afflicted to tolerate and organize their experience. Attempts to do so may only add to confusion and psychotic phenomena.”2Obviously this relates to very mentally ill patients, but I think it’s a good analogy to describe the most negative aspects of current discussions on the threat of technology’s effect on our  subjectivity.

 

What is noise. baby don’t hurt me. don’t hurt me. no more…

Nietzsche wrote in 1882: ‘‘Our age is an agitated one, and precisely for this reason, not an age of passion; it heats itself up continuously, because it feels that it is not warm – basically it is freezing … In our time it is merely by means of an echo that events acquire their ‘greatness’ – the echo of the newspaper.”What happens when we substitute “newspaper”  with “social media” in Nietzsche’s quote?  And more recently, an idea that’s around that has likened the internet to that of an “echo chamber”, whereby individuals, with differing realities, become cocooned in information that echoes their own current biases?

In my own experience and inner struggle to confront a certain restlessness, I can’t recall having pre internet times. Viewing the rise of information and my consequent addictions, under the metaphorical umbrella of noise, has helped me to be objective, and observe society from a viewpoint where I can see it  demanding of us to show ‘ourselves’, and input and display a “personality”. This demand seems to be  masked as a secular activity, but hasa spiritual intensity about it. The social norms I feel push me to be a producer and a consumer of a multiplex of signals, each carrying differing communicative roles, perhaps to meet the demand of our own mass consumption. This had the effect of my inner life becoming nuanced and consequently coloured by it. It has been a major distraction to my work, without even being fully conscious of this.  Working with this theme in my artwork is helping me to acknowledge an inner desire to belong to a community. Finding this in my real world environment, as opposed to the virtual realm, has been strengthening to my inner life.

Nietzsche writes, in regards to technology, ‘The press, the machine, the railway, the telegraph, are premises whose thousand-year conclusion no one has yet dared to draw’. All of these objects constitute a media circuit which challenge old certainties about community, communication and subjectivity’.3I think our old certainties about human connection and wisdom are on the line today with these black mirror devices. It could also be said that this noise in societyis implicitly deafening with its silence.


Waiting for the ferry in Aker Brygge where we all  sat in deafening silence, ironically I shared this on instagram.

If, as an analogy, one can imagine a vocalist recording a vocal track in a studio, one uses closed-faced headphones for this purpose to avoid the noisefrom the headphones spilling into the microphone, and so one can observe the singer, as it appears, singing to him/herself.  In this way one can observe any member of a hugely broad demographic moderating their uniquely narrow performance, exhibiting this same kind of silent but implicit noise that also demands back the participation in this fragmented ‘cut and paste’ reality,

Trust your innSæi

Watching the documentary InnSæi4(an ancient icelandic term meaning intuition) on netflix, which sets out to uncover the art of connecting within in today’s world of distraction, disconnection and stress, the west African author and teacher, Malidoma Patrice Somégave this bold statement: “The noise of the external world is muting the sound of the internal world…& therefore our intuition pays the price for it.”The statement triggered me to ponder this deeply, plan a work to investigate andwrite this essay. Starting from the initial pondering, I immediately felt an urge to disagree with the statement, my argument being that we are still evolving, and rapidly, to a more mindful adaptation of technology and its production and consumption of roles. One viewpoint is that this whole phenomena is still in its narcissistic infancy, at least that’s my new age and optimistic hope.  When we observe a culture so connected and yet disconnected, what is, essentially, the missing element?

My own addiction to social media, probably not by any normative standards but certainly by standards of my internal world, is a good place to start my investigation, so what is the nature of my thirst for this ‘information’sharing? Is it a need to belong to a community? You certainly share lots of stories in a community, so what’s the difference between hearing these stories in your real world community and, lets say, your Instagram or Facebook feed in your online community? Something definitely is different – but what?

This question itself was enough to inspire me to make an investigative artwork for my graduation show. I have loads of stories, in fact while on a recent academy trip to Paris, you couldn’t shut me up for remembering incidents and experiences that never had the privilege of being posted in the mass cloud archive. The only place these still exist is within my very own cloudy memory, and actually, they seem to be very much more secure and comfortable there. Pulling out these stories from their comfort zone, and sharing a moderated selection all at the same time, reminiscent of informational noise, might give clues to the nature of a story as told in a traditional way versus current online story sharing. This will be my investigative sound work for our graduation show. Unfortunately I can’t tell you how it will affect my ‘inner archive’ until the work is complete and the show’s in progress, but I do feel a little queasy at the prospect. So far I’ve narrowed down the stories to twenty four and have a framework ~ a whispering painting ~ to present these ideas. The gesture of self-moderating  and arranging my stories to present in an exhibition context  is central to the work.

 

The history of authenticity

On reading Lionel Trilling’s 1972 study in the history of ideas,Sincerity and Authenticity 5with Hamlet’s famous lines “This above all: to thine own self be true”as the central ideal to deconstruct, I realized our enormous drive to observe ‘ourselves’ can be traced back historically. From the shift of valuing ‘sincerity towards others’, which made its appearance with Shakespeare and held its value, although questioned, for four centuries, sincerity made a sharp decline in the mid twentieth century with post fifties radical movements. Sincerity has now shifted to be viewed suspiciously, an ‘act of simple role play to receive ones end’, as opposed to a post liberal ‘authenticity to self’which, it seems, is now viewed andaccepted as a means to an end, although to what self is held in question.

We are certainly too quick to make the ‘inauthentic’judgement that now plagues any act of sincerity, the goal of authenticity being more focused on self-reflection than outwardly communicative roleplay.  Hence it seems, in today’s online roleplay theatrics, being authentic to self is not cutting it anymore. Our autonomy has gone too far and drowned itself in cynicism. We’re suspicious of authenticity as well,  in the same manner as how we became, historically suspicious of sincerity.

We lack a more tangible model of the self, and a clear language, as an understandable tool available to talk about a true self other than speculative psychology and esoteric theories. Authenticity is no longer radical or achievable due to role playing authentically, and the -noise- of the internet has lead us into new territory that lacks the proper language to define ontological questions about the nature of self.

We are developing new fragmented personae to meet the needs of our environment, and to quote Trilling’s own ironic chicken and egg dilemma, he wrote: “The French psychoanalyst Jacques Lacan believes that the development of the ‘Je’ was advanced by the manufacture of mirrors: again it cannot be decided whether man’s belief that he is a ‘Je’ is the result of the Venetian craftsmen’s having learned how to make plate-glass or whether the demand for looking-glasses stimulated this technological success.”6

If the concept itself of an ‘authentic self’is a purely historical concept – as Lionel Trilling points out so accurately – then here we are at the end of the epoque of authenticity, nothing black and white remains of the good and evil, authentic and false self argument. These oppositions are collapsing and simultaneously creating, a vacuum of terminology and an urgent need of a more encompassing term to describe the ‘self’. A term that embodies its new wider existence into the technological realm.

 

The nature of water

I would like to share a story that relates to the nature of information, from a man that cites “cut and paste” as a crime against humanity, and rather than cutting and pasting what he has written, I will recount a story told by him that deals with speculative concepts of a connected world (and this was before the internet). He spoke of his experience of water and interconnection while on a rowing boat with his grandparents when he was five. He remembers trailing his hand in the water and observing how the water moved around his fingers, opening on one side and closing on the other, and observing the changing system of relationships where everything was kind of the same, and yet different. This, he said, was so difficult to visualise and express, and just generalising that to the entire universe, that the world is an ever changing system of relationships and structures, struck him as a vast truth. He spoke about how writing is a process of reducing a vast tapestry into a narrow sequence, and that this, in a sense is an illicit and a wrongful compression of what should spread out. The problem, he suggests, is that interconnection, representation and sequentialization, are all similar to the issue of water.7


The storyteller

What can be learned and garnered from the oral tradition of storytelling and especially that of Walter Benjamin’s gem of an essay “The storyteller: reflections on the works of Nikolai Leskov”8which, rather than a focus on Nikolai Leskov, really gets to the heart and essence of what a ‘story’ essentially is other than its recounting and telling of information. In his historical analysis, a recovery of the story takes place with some remarkable and subtle insights, and thus the work has had numerous further analysis since its publication in 1936, all bringing out its jewels of wisdom for further polishing.

One I would like to take out of the gembag for this essay, is the insight into a story’s ability to give counsel and wisdom,  and –perhaps relevant to the internet– when it is delivered in what Walter Benjamin writes “the realm of human speech”. Why this is so, Benjamin elucidates clearly in his text. Benjamin also writes that a “real” story has a rooting in a “time and a place”and has a “narrative amplitude”. I hypothesise there is an obscured and deeper need in society today that shadows our addiction to receiving the fragmented ‘stories’ et al that we receive in online social circles. The thirst or impulse for online story sharing, now endemic in our youth culture, is quite possibly in part due to the stories advertisement of being a story, but in reality, fulfills only part of the promise that stories fulfilled in our ancestral past. The taking on of experience and making it our own, thereby embracing its inherent and passed along counsel and wisdom.

Walter Benjamin writes: “But instead of breeding local concern, information, with its self-evidence and instantaneity, had begun to isolate readers in time and space. They stopped listening and sharing; they began “receiving” the news.”9Certainly a clue to noises destructive impact on signaland hypothetically, its primal whispers of alienation, as it seems ‘stories’ being shared online are simply being shared in a purely informational way, devoid of their human and ineffable essence. It could be argued au contraire that, although fragmented, they are at least born of the free expression to be consumed for their enjoyability alone and therefore do indeed contain snippets of wisdom and counsel, a form of real storytelling. Believing in a technological ability to convey an elemental humanity, and our technological environment as some kind of natural world, extended mind, changes the outlook considerably. So the clue here then is experience, and its economy and validity that is in question.  Do we value our own and other people’s online experiences?

Perhaps the economy of experience can gain ground by way of a shift of awareness in nurturing signals inherent quality of being able to filter the noise. The terms of how to filter the noise –itself-ignite the fireworks display of moral revision and the fiery global debates that we all observe. From this though, we could evolve to a clarity of radical authenticity, as a means to rather than a means to anend. Radical authenticity could return to us the ability of taking on counsel and wisdom. The danger is that nothing neutralizes boredom, it turns out, like piles and piles of information. Passing around our experiences like useless information isn’t helping in its economy and we need boredom to be truly creative.

“Boredom,”Walter Benjamin writes, “is the dream bird that hatches the egg of experience.”10– but alas, we seem to then immediately share that experience in a purely informationaland disposableway, which then neutralizes the boredom, and thus the hatching of quality experience eggs, let alone any imbibement of the stories inherent wisdom of which to make our own and pass on.

 

The eternal motorway of information

I would like to share an experience I had In Tokyo a long time ago. I had travelled to Japan on a pilgrimage to a Buddhist temple that sits at the foothills of mount Fuji, and after having spent many days at the temple, it was time to leave and visit Tokyo. I had the good fortune of being put in touch with a cool guy, Ken, that ran a hostel smack bang in the middle of Shibuya in the heart of Tokyo, which houses two of the busiest railway stations in the world. So I arrive at Kens’ and immediately we hit it off.  He loved my English accent and he had many amusing stories to share. His hostel consisted of a large apartment (for Tokyo) with many rooms, each housing individual erected camping tents! It was a cool concept and there were backpackers from the U.S.A, Australia and Germany also staying there. At the end of the night, I thought it would be nice to go out on his balcony to smoke a cigarette, Ken and the others  had now gone to sleep, so I crept out onto this tiny balcony that revealed our location. Right in front of me at about the same height, is this unbelievably large flyover motorway with untold lanes of traffic on each side – and the cars and lorries and coaches and the motorbikes roared past endlessly. Because on the other side of the flyover there are also large towering buildings, the sound of the roaring traffic bounced back and forth in an escalating, thrilling and tremendous manner. It nearly knocked me off my feet and I had to sit down on a makeshift stool and envelop myself in Ken’s rather fine silk dressing gown. Whilst I sat there in contemplative bliss of my amazing trip so far, the thought suddenly dawned on me – if those cars represent energy in the universe, imagine that it just never stops – right then, (and I blame the intensity of sound that went with that thought), an ineffable comprehension of eternity struck me to my very core. That moment, that feeling, something that my mind still doesn’t understand, is still with me in another sense; the sense of feeling a concept through the vibrations of sound.


A picture I took while working at Hovefestivalen, I asked her later what she was experiencing, but she told me she just didn’t have the words.

 

 

 

Bibliography:

  1. David Dawn: Idle talk: Ontology and mass communications in Heidegger. link
  2. Steven Sands & John J. Ratey: The Concept of Noise. Psychiatry Vol. 49, Iss. 4, 1986link
  3. Idle talk: Ontology and mass communications in Heidegger
  4. Innsaei. 2016 ‧ Documentary ‧ 1h 30mlink
  5. Lionel Trilling: Sincerity and Authenticity. MA: Harvard University Press, 1972. link
  6. Sincerity and Authenticity. page 25
  7. Story told by Ted Nelson: Lo and Behold, Reveries of the Connected World, 2016 ‧ Documentary ‧ link
  8. Walter Benjamin: The Storyteller: Reflections on the Works of Nikolai Leskov link
  9. Walter benjamin: The Storyteller: Tales Out of Loneliness link
  10. The Storyteller: Reflections on the Works of Nikolai Leskov page 5

 

Non quoted research:

Adam Kelly: Dialectic of Sincerity: Lionel Trilling and David Foster Wallace / 10.17.14 link

Andy Clark and David Chalmers: The Extended Mind (1998)link

A funny ravers tale: link

That’s me in the green hoody on the right, experiencing concepts through sound as mobile phones weren’t yet on the scene. House and Techno was though:)